Den bittra sanningen är så. Jag är en 22-åring fast i en 80-årings kropp. Sedan Hugo föddes har jag haft återkommande ryggproblem, & inte vanligt ryggont utan riktiga muskelkramper. När jag får de kramperna kommer de helt plötsligt, & då kan jag varken gå, stå eller sitta utan att det gör ont. Den här gången var det värre än någonsin.
Tur att solen skiner & att man kan sitta ute. Annars hade jag nog dött...
Jag satt & klädde på Hugo kläderna, på en stol i köket. Det small liksom till i ryggen & jag kom varken upp eller ner. Hugo fick hämta min telefon, så jag fick ringa till mina föräldrar. Mamma kom i ilfart hit (tur att de bara bor 1,6 kilometer härifrån.). Sedan tog det ett bra tag för mig att komma upp ur stolen, mycket gråt & skrik får jag säga. Hugo trodde jag satt fast, lillsöte!
Så M fick komma hem. Han fick köpa mina kramplösande på Apoteket & hämta mina kryckor ur förrådet. Jag fick lägga mig i soffan, skrika & gråta som en liten vekling igen. Flera gånger om.
På kvällen lyckades jag ta mig upp för trappen & lägga mig i sängen, ingen bra sömn dock.
Idag kan jag fortfarande inte sätta mig/lägga mig ner själv. Jag kan gå korta sträckor med en krycka, inte mer. Jag har bänkat ner mig i en stol med massa kuddar ute på verandan, läser en bok & dricker tonvis med vatten medan M leker med barnen. Skitjobbigt är det att inte kunna vara med, eller göra något alls för den delen.. Så nu hoppas jag bara att kramperna går över snart, att det inte håller på såhär i flera dagar till. Det har jag inte tid med, inte ork med heller för den delen. Smärtan är värre än att föda barn, & det är ta mig tusan ingen underdrift.
Tur att solen skiner & att man kan sitta ute. Annars hade jag nog dött...
Kommentera